En köpmans sista andetag

Jag svänger upp på biblioteksgatan när jag blir omkörd av en häst med en vagn fylld med vattenhinkar, jag känner lukten av rök och hör ljudet av panik. Rök välter från ett hus på andra sidan högre upp på gatan och mitt i larmet ser jag en av männen slita vid vattenkedjan. [Ljud av eldsvådor och panik] . Han drar i sig den brännande, svarta röken som snart ska skära sönder hans lungor när han kämpar för att rädda grannfastigheten.

Röken och skriken försvinner och jag står plötsligt inne i värmen i trähuset på Storgatan 23 – Smithens gård. Doften av sot har bytts ut mot en doft av nyrostade kaffebönor, fint porslin, exotiska kryddor och viner. Jag går förbi de välfyllda hyllorna i butiken, mitt i Östersunds mest välrenommerade köpmanshus, några av familjens barn stutsar förbi mig ut på gården.

Jag går uppför den smala trappan till övervåningen där handelsfamiljen verkar ha sin bostad, jag ser mannen igen han som vart med i vattenkedjan, Diderik Cappelen Smith bredvid honom sitter och hans höggravida hustru Wendela och håller hans hand.

Han ligger på bädden och andningen är tung och rosslande, det låter som en illartad lunginflammation. Instinktivt går jag fram till handelspart: Jag är sjuksköterska, låt mig hjälpa er.

Men Diderik vänder sin blick mot mig. Han ser mig. – Du behöver inte rädda mig, Signe, säger han mjukt. Min stund har redan varit.

– Men din familj… viskar jag. Din hustru.

Diderik ler ett svagt, stolt leende. Wendela? Många tror att ett ensamt fruntimmer inte klarar sig själv. Men hon är en stark kämpe för sina egna och för kvinnors rätt att stå på egna ben. Det kommer kanske inte vara lätt men jag vet att hon kommer leda affärerna vidare galant ihop med våra sex barn. 

Hans ord skär rakt igenom min krampaktiga kamp för att rädda alla.

– Livet är heligt säger han och sträcker ut sin hand till mig. Men alla kan inte räddas. Man ska inte älta det som varit, utan välkomna efterlivet. Jag förstår nu: mitt liv var värt varje andetag jag gav, men min uppgift i Östersund är slut.

Norrmannen Diderik Cappelen Smith kom till Östersund från Trondheim och öppnade 1872 handelsverksamhet på Storgatan 23, Smithensgård. I en tid då bränder var ett återkommande hot i staden engagerade han sig i den frivilliga brandkåren, och 1887 dog han i lunginflammation efter att ha deltagit i släckningen av en brand. Kvar stod hustrun Wendela Smith, gravid med deras sjätte barn, som trots råd om att sälja drev verksamheten vidare i flera decennier. En ättling har beskrivit henne som en rösträttskvinna som bland annat deltog i insamlingen av namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt.

Källa: Gamla Östersund, personlig kommunikation, Östersunds kvinnokarta
Bilder från Gamla Östersund