Det som döljer sig i dimman

Jag står nere vid Östersunds Hamn, det börjar skymma men det myllrar av folk, ljud och rörelse. Hamnen ser nästan ut som jag minns den men båtarna ser helt nya ut, det är som jag färdats tillbaka 20 år i tiden från min tid. 

Jag hinner räkna till 19 ångbåtar som alla lasta eller lossas med hästar, kreatur, potatis, spannmål eller mejeri. En man i en av båtarna svär åt sin konkurrent “Vi har inte hela kvällen på oss, tågen väntar inte, men det gör Sjöråt och dimman börjar rulla in”. Jag ser mig om, plötslig har människorna som just var här har avlägsnat sig. 

En man på kajen skrattar åt mannen som nämnt sjöråt. Men de flesta tystnar och en äldre hamnarbetare står med händerna bakom ryggen och blickar ut över vattnet. Jag ser hur han följer dimman med blicken när den långsamt breder ut sig över Storsjön. 

”Man ska inte skämta om sjöråt”, säger han lågt. 

Han fortsätter berätta om en kvinna ute vid vassen som kammat sitt långa hår och ibland kunnat höras snyfta innan vädret slagit om. Sjörået, säger han, råder över sjön och fisken. 

Det har mörknat och fullmånen lyster starkt. 

Ett dovt ljud hörs ute från vattnet. Ett råmande. Jag tittar mot vassen. 

”Sjökorna”, säger någon. 

De andra skrattar nervöst. Den äldre mannen berättar att sjörået har egen boskap ute på sjön. Sjökor som under molnfria månljusa nätter, precis som ikväll, kommer upp ur vattnet för att beta. Råkar man få syn på dem ska man låta dem vara. För det är inte vanliga kor. 

Jag tittar ut över vassen igen, dimman har krupit längre. Och där, mellan stråna, tycker jag mig se något stort röra sig. Ingen vass böjer sig när de passerar. Inget vatten krusar sig. Inte ett ljud kommer från deras steg. 

Den äldre mannen fortsätter berätta om Sjöråts Oråsholmar. Små holmar och skär som stiger upp ur storsjön om natten, då de inte tål dagsljuset. Den som går i land på en sådan holme kommer aldrig tillbaka. 

Jag tittar ut över sjön. Och där, långt ute i dimman, tycker jag mig se någonting växa fram ur vattnet. 

Jag märker att jag börjat gå bortåt mot badhusparken. När jag inte hör hamnarbetarna prata hör jag någon ropa efter hjälp, det står en man i vassen och verkar ha fastnat. Bakom honom ser jag ett långt rött hår glimma i månskenet. 

Jag rusar dit för att hjälpa men det är lönlöst och jag ser honom slukas upp av sjön. 

Sjörået är en maktfull och nyckfull gestalt i den jämtländska folktronen kring sjöar runt om Östersund, bl. a Bollsjön. Hon var sjöns härskare och krävde offer i form av koppar- eller silverslantar för god fiskelycka. Blev hon förargad ställde hon till med elände. Hon kunde blåsa ut lägereldar, trassla in fiskenät i kottar och skratta hånfullt över vattnet. För att blidka henne kastade man ut julgrötsrisgryn eller en svedd rönnpåk känd som "Tors spjut". Det sades även att man under tystnad och magiska riter kunde söka efter hennes samlade skatter på midsommarnattens tolfte timme.  

I sjöråets följe fanns sjökorna, övernaturliga husdjur med kohuvud, fiskdrag, simfågelfötter, gröna pupiller och bakåtriktade horn. De rörde sig helt ljudlöst över vattnet under månljusa nätter och lämnade en doft av sjöbotten efter sig. För att hindra dem från att gå upp på land rodde man runt sjön med en yxa i vattnet eller lade en stålring kring stranden.  

Folktronen berättar också om råholmar och orårsholmar, förrädiska öar som steg upp ur sjöar och myrar nattetid med saftig grönska för att locka till sig boskap och människor, som då försvann spårlöst ner i djupet. När dimman svepte in över vattnet sades det att sjörået döljde sina spår eller att råholmarna var i färd med att stiga upp ur djupet. Vassen sågs som sjöråets eget kreatursfoder. För att kunna skörda den utan råets hämnd behövde man offra en slant i djupet och kasta ut snidade barkkors i vattnet. 

Källa: Om skrömt magi och gammal klokskap 1985
Bildkälla: Gamla Östersund och Anna Komstadius