Kristina: Man blir betraktad som lite galen

Jag är uppvuxen vid havet, i Halmstad. Jag trodde inte att det gick att bada i Storsjön, så det vägrade jag i 30 år. Jag badade inte ens på somrarna, utom kanske 1994, det var en sådan extremsommar. De där sena kvällarna när det var skymning och man gick ner och badade. Det var helt ljuvligt. Men det var en vecka. 

Det var min kompis Libby som fick mig att kallbada. Hon kom hem till mig och knackade på dörren en dag i slutet på oktober och sa ’Hej, ska vi bada?’

Det var kallt och det var mulet och det absolut sista jag tänkte på var att bada.

Först trodde jag att hon skämtade, men jag förstod sedan att hon menade allvar.

Och då sa jag: ’Nej, men jag kan följa med dig. Jag kan sätta på bastun.’

Så jag följde med henne ner till Storsjön. Jag såg hur hon lade kläderna i rätt ordning. Hon tog av sig, gick i och simmade. Jag stod och huttrade i dunkläder.

Två år efter det så hade jag psykologiskt hanterat det här. Jag ville också, men jag behövde skaffa mig modet. För mig var det en psykologisk process innan jag kom fram till att nu är jag redo. Så då följde jag med henne, det var ungefär två år sedan.

Man blir betraktad som lite galen.

För att komma i hjälper det att andas och så sänker man sig ner.

Det är varmt, intalar man sig. Det här är skönt.

En gång stod vi och försökte få ihop våra handdukar men det gick inte, de var stelfrusna.

Vi hade inga fingrar.

Men även om handduken står rakt ut så är det bara att skratta åt det.

Nu har jag såna här värmekuddar som man knäcker som man kan stoppa in i vantarna.

Man vill ju inte att det ska vara någon sport där man håller på med en massa prylar men värmekuddarna är bra.

Annars är det ju en väldigt utrustnings-icke-krävande sysselsättning.

Det behövs en baddräkt.