Spanska sjukans huvudstad

Klockan på väggen rör sig. Jag vet inte hur länge jag har tittat på den.

Runt omkring mig står sängarna tätt, rad efter rad. Någon hostar några meter bort. Sedan en till. Jag hör en man be om vatten. Jag vill resa mig. Jag är sjuksköterska. Jag borde resa mig. Men kroppen lyder inte längre.

Det var inte så här det skulle bli.

Jag kom till Östersund hösten 1918. Jag trodde att jag skulle stanna några veckor. Hjälpa till tills det värsta var över.

Men spanska sjukan hade redan fyllt stadens lasarett. När sängarna inte längre räckte till gjordes den gamla skolan här på Rådhusgatan 44 om till ett provisoriskt sjukhus.

Säng efter säng efter säng. Och jag hade lovat mig själv att fortsätta så länge någon behövde mig.

Någon hostar igen. Jag kan inte ens vända mig om.

Hur kan jag bara ligga här?

Jag försöker dra ett andetag. Ett till.

Sedan blir allt tyst.

När jag öppnar ögonen är febern borta. Ingen smärta. Jag står bredvid sängen. Två personer böjer sig över kvinnan som ligger där. Det är först när de lyfter henne på båren som jag ser hennes ansikte.

Mitt ansikte.

Jag följer efter. Försöker säga åt dem att stanna. Ingen vänder sig om. Jag ropar högre. Ingenting.

Men sjukhuset stannade inte för att jag gjorde det.

Nya patienter kom. Fler sängar fylldes. Fler sjuksköterskor kom för att hjälpa, och några blev själva sjuka. På regementena fortsatte unga män att insjukna. Kyrkklockorna ringde. Kistor fördes genom staden som kom att kallas “Spanska sjukans Huvudstad”.

Och jag stod kvar.

Jag såg människor som behövde hjälp. Jag gick fram till dem, försökte tala med dem, försökte lägga handen på deras axel. De såg mig inte. De hörde mig inte.

Jag såg fler dö. Och hur mycket jag än försökte kunde jag inte längre göra någonting.

Till slut stod jag inte ut med att se mer.

Så jag gick.

Jag trodde att jag lämnade sjukhuset.

Jag förstod inte då att jag aldrig riktigt skulle lämna Östersund.

År 1918 drabbades Östersund så hårt av spanska sjukan att staden kom att kallas ”Spanska sjukans huvudstad”. Omkring 6 000 personer insjuknade och 118 dog. När lasarettet inte längre räckte till användes den gamla läroverksbyggnaden på Rådhusgatan 44 som provisoriskt sjukhus, samtidigt som sjuksköterskor skickades till Jämtland från andra delar av landet för att hjälpa till. Vid stadens regementen var läget särskilt allvarligt och många unga värnpliktiga insjuknade och dog.

Källa: Föreningen Gamla Östersunds årsskrift 2018, Bot och botare i Jämtland Härjedalen 1998, Vårdfokus -Offrade livet för att vårda 2016.
Bilder från Gamla Östersund