De som blev kvar

Jag lämnade vattnet bakom mig och började gå uppför. Stegen kändes tunga. Efter en stund stannade jag. Framför mig stod ett hus jag kände igen. 

Hotell Aston. Jag hade för mig att de hette Turisthotellet. 

Jag mindes att jag hade gått förbi det någon gång när jag precis kommit till Östersund, men då hade det sett helt annorlunda ut. Det var nytt, pampigt, ett sådant hus man ändå lade märke till. 

Nu var fönstren mörka och fasaden sliten. Det verkade som att ingen längre kom eller gick här. Dörren stod öppen, så jag gick in. 

På väggen innanför hängde gamla fotografier av människor som verkade ha hört till hotellet. Under dem stod namn, titlar och årtal. Jag följde raden med blicken. Den första från 1914, sedan 60-talet, 70-talet och längst bort ett från slutet av 90-talet. 

Jag lämnade vattnet bakom mig och började gå uppför. Stegen kändes tunga. Efter en stund stannade jag. Framför mig stod ett hus jag kände igen. 

Hotell Aston. Jag har för mig att de hette Turisthotellet. 

Jag mindes att jag hade gått förbi det någon gång när jag precis kommit till Östersund, men då hade det sett helt annorlunda ut. Det var nytt, pampigt, ett sådant hus man ändå lade märke till. 

Jag hann knappt försöka förstå hur mycket tid som måste ha passerat innan jag hörde ett tunt, vinande skri någonstans längre in i byggnaden. 

Sedan såg jag henne. 

En vit gestalt stod längre in i hotellet. Hon såg sorgsen ut. 

“De vill inte ha mig längre…” 

Jag stod kvar. 

“Jag är inte värd någonting för dem längre.” 

Rösten hårdnade. 

“Ingen vill ha något gammalt. Allting ska vara nytt nu för tiden. Nya rum. Nya hotell. Alltid nytt.” 

Hon såg sig omkring. 

“Och här står vi kvar. Tomma. Oälskade.” 

Sedan vände hon blicken mot mig. 

“Men du är också kvar.” 

Kalla kårar letade sig upp längs ryggraden. 

“Du behöver någonstans att vara.” 

Jag ryggade tillbaka. 

“De lämnade mig.” 

Ett knarr hördes någonstans inne i byggnaden. Sedan ett till. Gardinerna i de mörka fönstren började röra sig, trots att det inte blåste. 

“Men du behöver inte lämna.” 

Rösten kom närmare. 

“Du kan stanna här.” 

Jag backade ett steg. 

“Vi kan vara kvar tillsammans.” 

Huset knarrade omkring mig. Det lät nästan som att väggarna rörde sig närmare. 

Jag tog tag i dörrhandtaget. 

Det gick inte att öppna. 

“Ingen behöver lämna.” 

Jag ryckte hårdare. 

Plötsligt gav dörren efter och jag föll ut på gatan. 

Jag reste mig och fortsatte uppför utan att se mig om. 

Byggnaden på Postgränd 4 uppfördes 1914 som Turisthotellet och blev senare känd som Hotell Aston. Redan under tiden som hotellet fortfarande var i drift berättades det om märkliga händelser i huset. En tidigare hotelldirektör har beskrivit hur människor kunde bli inlåsta, dörrar vara svåra att få upp och föremål både ramla och flytta på sig utan någon tydlig förklaring. Senare stod byggnaden övergiven i många år, vilket knappast gjorde spökhistorierna mindre. 

Källor: Länsstyrelsen Jämtlands län, personlig kommunikation 
Bilden är hämtad från google street view 2010