Staaloe - en samisk sägen

Medan jag springer nerför Tullgatan förändras gatorna. Husen blir fler och skyltfönster dyker upp där det tidigare bara funnits gårdsplaner. På något vis är det som jag färdas fram och tillbaka i tiden. 

Vid Köpmangatan stannar jag framför Tullkammaren. Men byggnaden ser annorlunda ut. På fasaden står det Gaaltije, och ovanför dörren vajar en samisk flagga. Där hänger en banderoll “invigning av sydsamisk kulturcenter 1999”. 

När jag öppnar dörren försvinner plötsligt byggnaden. Framför mig ligger en tjärn, en kåta och ett snötäckt landskap. En ung same står och blickar ut över de jämtländska fjällen. 

En visselpipa ljuder. Marken skakar. 

”Staaloe”, viskar den unge mannen, som om han väntat på någon. 

Han vänder sig om och kollar rakt på mig. Men han ser mig inte. När jag vänder mig om ser jag vad han väntar på. 

En enorm, enögd man i stål reser sig över krönet. Han kommer i en släde dragen av råttor och i handen håller han ett järnrör. 

”Jag har fångat dina renar. Nu ska jag fånga dig också och äta upp er alla!” ryter Staaloe. 

Den unge mannen backar ut på den frusna tjärnen. 

”Vad heter du, pojk?” frågar Staaloe medan även han kliver ut på tjärnen. 

”Jag heter Själv”, svarar mannen. 

”Om du vill äta mig får du fånga mig först”, säger Själv och fortsätter backa. Bakom honom spricker isen. 

”Akta!” ropar jag och rusar fram. 

Staaloe kastar sig mot Själv, men Själv hoppar undan och Staaloe faller ner i det iskalla vattnet. 

”Hjälp mig upp! Själv har puttat ner mig i tjärnen!” skriker han. 

Staaloen i de omgivande fjällen hörde ropen men svarar att har han puttat ner sig själv får han också skylla sig själv. 

Den unga mannen lovar att hjälpa Staaloe upp om han avslöjar var renarna finns och Staaloe berättar. När Själv sträcker fram handen drar han i ett fram en kniv ur rockärmen och riktar mog bjässen. 

”Nej! Om du ska döda mig, använd min egen kniv!” ber Staaloe. 

”Jag känner till dina trick. Använder jag din kniv skadar jag mig själv”, svarar mannen och sticker sin egen kniv i jätten. 

Kvar i vattnet flyter bara en rutten trästubbe, torv och lite gräs. Plötsligt är Staaloe, den unga samen och de snötäkta fjällen borta. Jag står åter igen i Gaaltjes dörröppning och blickar nu in i kulturcentret. 

Staaloe (även kallad Stállu på nordsamiska) är en gestalt i den samiska berättartraditionen. Han beskrivs ofta som en stor, människolik jätte med mörka kläder, ibland en rustning av järn. I sägnerna är han stark och farlig, jagar samer och renar och kan äta människor och barn. Men trots sin styrka är han ofta dum och lättlurad. I många berättelser lyckas människor överlista Staaloe genom att använda sin klokhet och kunskap om naturen. Berättelserna har förts vidare muntligt mellan generationer och finns i flera lokala varianter. Staaloe har beskrivits på olika sätt i olika delar av Sápmi. I berättelser från bland annat Jämtland och Värmland framställs han ibland som mer människolik, medan han i nordligare traditioner oftare beskrivs som ett övernaturligt väsen. 

Källa: Sáivi 2024, Levande kulturarv 2026, Gaaltije
Bild: Destination Östersund