Anita - kallbadare

Jag är uppvuxen i Bomsund, Ragunda kommun vid Indalsälven. Den är inte speciellt varm heller. Där har jag badat mycket. Vi fick hoppa i från båten.

En kollega var kallbadare också. Hon hade en isvak med stege i sin stuga. Hon badade alltid bastu efteråt. Det är jättelänge sedan jag var med där, men jag hade kallbadat förr, för 20 år sedan i en älv vid Rätan.

Det var under pandemin i mars när jag såg annonser om torsdagsdoppet i Surfbukten som jag började kallbada igen. Då kunde man åka ifrån jobbet och ha bilen varm.

Det tog ett tag innan jag fick till logistiken. Jag vill gärna ha det på ett visst sätt så när jag fick till det här med vantar och varmvattenflaska och någonting att stå på med fötterna, och ordningen, att kunna byta om och sedan sätta på varma kläder, då känner jag att jag har fått till det.

Nu har jag en väska för packad för kallbad.

Jag tycker att det är bra med stege när man ska ner i vattnet. Man behöver stå där och känna kylan. Och så brukar jag försöka räkna till tio och vara nere i vattnet och djupandas. Etttusenett. Etttusentvå …

Att hitta det här lugnet.

Att ha rätt utrustning hjälper. Om man har en ståltermos hinner varmvattenflaskan inte bli kall.

Men då måste man ha vantar på när man värmer händerna, annars blir det för hett.

Idag hade jag underkläder runt vattenflaskan.

Men mycket handlar om det här mer meditativa, att man går in i sig själv, att man känner att man är lugn och inte börjar hyperventilera.

För det är ju en del av utmaningen att känna att man kan bli så här kall, men man tappar det inte. Det är inte farligt.